Björken berättar hvad som kan hända i månskenet

Vid den klara rand

af en blommig strand

sjöng en björk ibland

sina gröna visor,

och jag hörde då

i hans gren därpå,

och så sjöng han engång så:

Ack, jag vet, jag vet

mången hemlighet;

mången flicka gret

under mina grenar;

mången gosse såg

här så varm i håg

på den blåa vikens våg.

Klara månen sken

på min gröna gren.

Och så var det en,

som skar namn i barken,

och det var blott ett,

och han kysste det;

det har ingen, ingen sett.

Nästa kväll så kom

där en flicka, som

såg sig ofta om

och skref namn i barken;

och det var blott ett,

och hon kysste det;

det har ingen, ingen sett.

Nästa afton sken

månen på min gren.

Så kom åter en,

och så kom den andra

tyst liksom en hamn,

sökte vännens namn

i min trogna hvita famn.

Och min hvita stam

stod helt allvarsam,

och så smög det fram

hvad de båda skrifvit;

och de märkte nog

hvad som stod i skog,

och jag såg därpå och log.

Sedan hände så,

att de båda två

togo miste då

och ej kysste - trädet;

lilla vän, hur lätt

händer icke det?

Det har ingen, ingen sett.

Men där for ett sken

öfver löf och gren,

och ett sus där hven

öfver blad och toppar,

och en stjärnas tår

föll i vindens spår

ned på jordens korta vår.