Vaggvisa

Sof du min lilla – min älskling är du –

Göm dina ögons små perlor ännu!

Allt är så tyst, som i grafven det är;

Sof, och hvar fluga bortfläktar jag här.

Ännu, mitt barn, är din gyllene tid;

Sedan, – ack, gryr den väl aldrig.

När kring ditt läger bekymren sig ställt,

Slumrar du lilla ej mera så sällt.

Englar från himmelen, täcka som du,

Sväfva kring vaggan och le mot dig nu.

O, de besöka dig sedan också,

Men för att aftorka tårar blott då.

Sof, du min lilla; och mörknar det än,

Tröttnar ej mamma att vagga sin vän.

Sent eller tidigt, - i moderlig barm

Vakar dock kärleken, trogen och varm.