Min skuta

Hon springer öfver dyningen med alla segel spända

i purpurröda gryningen vid måsens yra skri.

Hon lägger sig för kårarne, men går ej öfver ända,

hur härligt är om vårarne vid stormens melodi.

I kölen hugger bränningen, kring sprötet fräser vågen,

och rodret hårdt i spänningen jag kramar med min hand

och skummet kommer sopande, det hvisslar gällt i tågen,

jag lyss till hafvets ropande och vill ej se åt land.

I vreda vårdagsjämningen jag vågar trotsigt lifvet

och skakar bort förskrämningen, som gör en dåre blek.

Om storm min skuta krossade, det stod i stjärnor skrifvet,

jag lefde dock och frossade af äfventyr och lek.