Hon stod vid stättan i sommarhättan

Hon stod vid stättan

i sommarhättan

på ljusbrun nacke den käcka jäntan,

mot skäggigt gärdsel

hon armen stödde

och friska, fjuniga kinder glödde.

af julihetta och ifvrig väntan.

Han kom från stråten

bland ris och bråten,

med steg som sjöngo,

den muntre gossen,

hans blick sken varm,

en sekund på flickan,

men utan ord eller hälsning

gick han bort öfver åsen

och ned mot mossen.

Men flickan slängde

en blick som trängde

långt in bland snår,

där han var försvunnen:

"Löp gärna innerst

i ödemarken, din dumma pojke!

Du har ju hvarken en hönas mod,

eller mål i munnen."