En blomma
A. Hallén
Hon spirade upp vid korsets fot
på enslig grav,
ett brustet hjärta åt hennes rot
sin livssaft gav.
Hon blickade ljuvligt, hon nickade täckt
med tårstänkt kalk för nattlig vind:
den bleka purpurn i hennes dräkt
har skimrat förr på en flickas kind.
Det lästes en gåta i ungmöns blick,
som snart var stoft;
en yngling vid graven tydningen fick
i blommans doft.