Junker Nils sjunger till lutan

Hvad skall jag väl sjunga -- o, drottning, befall --

min luta är stämd.

Skall jag sjunga om känslornas vilda svall,

om hat och hämd?

Skall jag kväda för dig om riddarebragd

på främmande strand,

om hjälten, som slumrar, i grafven lagd

i det heliga land.

Skall jag sjunga om kärlek i ungdomens vår,

då dagen ej dör? --

Nej, för dig, min drottning, jag strängarne slår --

din riddare hör!

Om jag axlade kappan, fäste mitt svärd,

tog baretten på, --

jag fann ej i hela Guds härliga värld,

din like ändå.

Du lyser som stjärna, du doftar som ros,

och din leende mund --

för den flyktar sorgen genast sin kos

som hinden för hund.

Kung Gösta, ditt rikes klenod

din drottning det är.

För dig, Margareta, jag spiller mitt blod --

dina färger jag bär!