Dödspolka

Hör, fiolerna kalla!

Hör hur flickorna tralla!

Låt oss muntra i dansen gå,

ty gropen bidar oss alla.

Höga furstar regera,

vise män profetera,

alla hamna de sist ändå

djupt i grafgropens lera.

Tungan tystnar på prästen,

krigarn störtar af hästen,

alla skola de tysta stå

vid den yttersta festen.

Pöbeln tystnar med ropen,

stum blir rytande hopen,

stilla stanna de alla så

vid den väntande gropen.

Krämarn upphør att truga,

flickan slutar att ljuga,

när med blickar och kinder grå

inför gropen de buga.

Tala, talare, tala!

Mala, mjölnare, mala!

Alla vägar till gropen gå,

de breda liksom de smala.

Hvad är rykte och ära

som vi höllo så kära!

Djupt i gropen de oss ej nå,

öfver den de ej bära.

Skalden, tiggaren och kungen

sofva sött under ljungen --

samma hvila de alla få,

när deras visa är sjungen.

Allting dör och försvinner,

vissnar, sköflas och brinner.

Hvilka vägar du än må gå

väg till gropen du finner.

Hör, fiolerna kalla!

Hör hur flickorna tralla!

Låt oss glada i dansen gå,

ty gropen bidar oss alla.