En psalm

Jag ber till Dig i mitt betryck,

du Gud, som skänker friden.

Den kväljer mig, min lefnads dryck

och allt för tung är striden.

Ty, Herre gör barmhärtighet

och från mitt bröst försvinne

den ängslans eld, som flammar het,

och i ditt skygd slut inne

mitt ångestskrämda sinne.

Mitt hjärta har ej något bo,

ej tanken hviloställen.

Hvar gryning önskas kvällens ro

och gryningen om kvällen.

Mot villans alla väderstreck

i fåvitsko jag jäktar.

Om ej du ångestkåpans veck

ifrån min skuldra häktar,

i våndan jag försmäktar.

Ej världens sång af synd och skratt

mig frist och andrum unnar.

Jag törstar både dag och natt

att dricka ur dess brunnar.

Jag vilse gått till döden trött

på vägarna de skumma.

O Herre, i mitt dorska kött

all lustas larm förstumma

och mina synders summa.

Snart till min tröskel nalkas skall

med svärd, som brinner, döden.

Se Herre, för din fotapall

jag böjer knä i nöden.

Så af din stillhets olja gjut

på ängslans vreda bölja

och låt den ro och frid till slut,

som dina skaror följa,

min dunkla lefnad hölja.