I Passionsveckan

O ljuvligheters ljuvlighet och krona -

att bjuda frid, att läka och försona,

att räcka handen

och säga: "Allt jag minns är lust och ljus!"

För alltid äro mina vårår gångna,

i gravar ligga mina vänner fångna,

vid aftonbranden

jag sitter högstämt ensam i mitt hus.

Och jag står upp, och över kyrkogårdar

jag vandrar andaktsfull bland kors och vårdar

dem skymning höljer,

och på dem alla ser jag skrivet: Frid.

På glattis hastar jag i vägens backar;

jag har ett mål att nå på bråda klackar,

förr'n nattlugn följer

den stormande och stora aftontid.

Du är allena, liksom jag du sitter

och ler mot aftonstjärnans fjärran glitter

och tyder suset

av alla vindar himlens oro fött.

I gravar ligga mina vänner fångna -

jag har en ovän kvar från det förgångna;

Guds fred i huset

ifrån vars tröskel jag vart omilt stött.

O ljuvligheters ljuvlighet och krona!

De svarta almar vårens psalmer tona,

och droppar lacka

som tyst och lycklig gråt mot jordens mull.

Men jag har glömt var barnens tår jag gråtit

och slagen som jag fick har jag förlåtit,

och jag kan tacka

för all vår fjärran, döda kärleks skull.