Träslottet

Uret slår med hammaren

och märker tidens flykt.

Vi haver du dig i kammaren

så sörjande innelyckt?

De nattutsprungna häggarna

de vaja blomstertungt

och dofta utom väggarna,

där sommaren lyser ungt.

Vakna äro svalorna

och humlor och honungsbin.

Vinden rider på falorna

sin sunnanhäst med vin.

Fara vi ut i hans ljumma spår

och fara så snabbt och vitt,

att vi rida förbi de dumma år

som löpt se'n vår sista ritt?

Brinna de bleka lågorna

i smedernas sotiga skjul?

Dansa de branta vågorna

kring frustande vattenhjul?

Kuttra de blåa duvorna

och ropar den gråa gök?

Dallrar ännu över gruvorna

den rosiga rostugnsrök?

Allt vill jag se som jag sett det förr,

och intet får vara förbytt.

Husfru i furuslottets dörr,

du är femton år på nytt.

För du mig in i din gästabudssal

till dröm och aftonro?

Dagern är skum och luften sval

som i det förgångnas bo.

För du mig in i din högtidssal

till ro och aftondröm?

Månen står still som i Ajalons dal

över tidens vilande ström.

Apostlarna och profeterna

med vadmalsrock och kaskett

spatsera ännu på tapeterna

kring sjön Genesaret.

Bruntarna och blackarna

med svallande svans och man

knoga uppför backarna

med heliga män i kaftan.

De grå och apelkastade

de synas knäa trött,

på svankig rygg belastade

med fromt och frodigt kött.

David står på hög altan

och ser på Batsebas bad.

Ulliga hjordar gå vid Jordan

och beta av oljeblad.

Vet du, en gång då jag kom till besök

och satt i din ryttaresal,

grep jag prins Absaloms bruna ök,

som flydde i Efraims dal.

Lustigt jag red som till sommarfest

genom gökskog och näktergalsland.

Det är den diktens flygande häst

som bär mig ännu ibland.

Öppna de tunga kistor av ek

som gömma bak väldiga lås

den åldriga skatt som tiden gjort blek

men som varar och sent förgås.

Bred kläden och dukar på bord och bänk;

mot sjunkande, skyröd kväll

vill jag se de vita smyckenas blänk

och brokig bonad och dräll.

Där ligger den brudstass andlös och tom

som burits på klappande bröst.

Hur fjärran den vår då dess lin stod i blom,

och hur fjärran dess spånadshöst!

Tankfull du ser på slinga och list,

du unga i änkedräkt;

du bar dem av alla brudarna sist

i din ärbara bergsmanssläkt.

Det sjunger i vindens växande vin

som stråkar med sällsamt ljud

kring de dödas och levandes brudelin

i den sal där min moder stod brud.

Det sjunger om blomstrens prakt som blir blek

och om lyckans väv som består,

det sjunger om glädjens fladdrande lek

och om trohet i långa år.

När jag stiger dit upp till mitt vilorum

uppför trappornas knarrande trä,

då ville jag böja, av vördnad stum,

för de sovandes minne mitt knä.

Det susar i kammarn på vinande loft

om det trogna blod som jag ärvt,

och det svävar som gammalt lavendeldoft

kring kuddens skinande lärft.

Jag sov i den dånande stormnatt

med vaggande ro i min själ.

Du bröt mig vid grinden en stormhatt

och räckte mig den till farväl.

Du sade: "Jag anar din färd blir hård

och din väg blir stormig och lång.

Välkommen igen till din frändegård,

om det lyster dig vila en gång."

Ja väl, jag har känt som jag ärvt litet malm

från fädernas flammande härd.

Jag stått i din smedja vid släggornas psalm

och smitt på ett klingande svärd.

Och vinden från hembygdens fala och hed

må vara min reskamrat

och föra mig fram genom kamp och fred

som en sjungande glad soldat.

Men väl skall jag drömmande tänka

ibland på ditt bondeslott

och dig, min vårögda fränka,

som går där min moder gått.

Och drar jag ej hemåt till vila förr,

så möt mig vid lönnarnas lund,

när den öppnar sin korsprydda koppardörr

till min sista fädernegrund.