Väverskan

Jag väver i flossa

en matta så lång,

som skogarnas mossa,

som rosendegång.

På den skall du vanka

och reda de tankar

som växa till sång.

Jag väver en rya

för ditt gästabudshus,

med djärva och nya

och lustiga krus.

Jag väver dig drällen

att skina om kvällen

under blommor och ljus.

Jag väver dig lakan,

sparlakan, med förlov,

att du längtar från vakan

till din gröna alkov.

Och vill du mig glömma

eller vill du om mig drömma,

så har du mitt lov.

Det sjunger på ängen:

Du gamla fiolin.

Den låter, refrängen,

som "du gamla Fridolin".

Jag väver dig dukar

som om halsen man brukar,

att kläda dig fin.

Och själv står du på gården,

just lik som du var.

Det skimrar av bården,

där skyttelen far.

Det lyser kring din panna.

Kom, ungdom, och stanna!

Kom, sommar, och bliv kvar!