De två rosorna

Du är en ros af de ljusaste skära,

ännu i knoppning och väntan Du står:

och när Du anar, Din blomning är nära,

sakta en skälfning igenom Dig går.

JJag är en ros af de mörkaste röda,

länge från hämmande höljen fri;

ännu i solen väl blombladen glöda,

snart är min blomnings tid dock förbi.

Du står i knoppning, Din krona sväller,

snart skall Din fägring i solens bad

utvecklas fritt - men samtidigt fäller,

nedböjd min krona sitt sista blad.