Den sjuka flickans sång

Tysta minne af flydda dagar,

Som i djupet af hjertat klagar,

Hvad du bådar jag anar nog;

Ack, du qvider som fogeln qvider

När i kulna novembertider

Han förglömt sig i nordanskog.

Om han flaxar med frusna vingar,

Om till söder hans längtan svingar

Långt från dimmor och långt från snö,

Intet hjelper. För sent att fara!

Om han flöge, han skulle bara

Under frostiga skurar dö,

O, när intet dig mer kan rädda,

Då är bättre att tyst dig bädda

Under granen i ro till slut,

Fogel, bättre att barmen luta

Tätt mot mossan och blicken sluta

Och i toner få andas ut!