Fridolins dårskap

Knappt leker mört, knappt hoppar lax,

knappt blåses vintern ut,

då står du röd som fordomdags

och glimögd vid din knut.

Vid idealens spruckenhet

och känslans skämda vin,

hvar får din själ sin druckenhet,

du gamle Fridolin?

Hvad bryr det dig att vivor le,

att nävans kind är täck?

Har du ännu en krans att ge,

du många kvinnors gäck?

Hvad suckar blandas av ditt bröst

med djupa skogars hvin?

Fins än, till svar, en mänsklig röst

som suckar: Fridolin?

Du går med knäsid gångjärnsrock

och hög och fejad hatt,

du drager balsam i din lock

och bär en skön kravatt.

Ack, på de unga narrars stig,

där vällukt svävar fin,

att jag ännu skall möta dig,

du gamle Fridolin!

Gå hem och gnid det fåralår,

som hänger på din vägg,

och sjung om våra tomma år

och sälla dryckers drägg.

Gjut dubbelt öl på flisorna

av sargad violin,

och gjut i aftonvisorna

ditt svårmod, Fridolin!