Ingeborgs klagan

Nu är det höst,

stormande häfver sig hafvets bröst.

Ack, men hur gerna jag sute

ändå derute!

Länge jag såg

seglet i vester, det flög på sin våg.

Ack! det är lyckligt, får följa

Frithiof på bölja.

Bölja, du blå,

sväll ej så högt! det går fort nog ändå.

Lysen, I stjernor, och sägen

seglaren vägen!

När det blir vår,

kommer han hem, men den älskade går

ej till hans möte i salen,

icke i dalen;

ligger i mull,

bleknad och kall för sin kärleks skull,

eller hon klagar och blöder,

offrad af bröder. -

Falk, som han glömt!

du skall bli min; jag vill älska dig ömt.

Sjelf vill jag mata för egarn

vingade jägarn.

Här på hans hand

virkar jag in dig i dukens rand,

vingar af silfver och rika

guldklor tillika.

Falkvingar tog

Freja en gång och kring rymderna drog,

sökte i norr och i söder

älskade Öder.

Länte du ock

vingarna ut, de ej bure mig dock.

Döden allena mig bringar

gudarnas vingar.

Jägare skön,

sitt på min skullra och blicka åt sjön!

Ack! hur vi längte och blicke,

kommer han icke.

När jag är död,

kommer han säkert, mins då hvad jag bjöd:

helsa och helsa du åter

Frithiof, som gråter!