En vårfästmö

(Om jag hade haft någon.)

Det var den glans av solen,

en majdagsmorgon giver,

om hennes bara hår,

ett vårens vaj i kjolen

av törnroshäck, som kliver,

och vit syren, som går.

Och hon var het om kinden

av gången och av vinden

och badet som hon fått sig

av kalk och lut i grannars

kikut i glugg och dörr,

och blyg men ändå trotsig

och rödare än annars

och vackrare än förr.

Och ögats djärva gnista

bar bud om allt det varma

som spränger alla band,

när alla knoppar brista

och alla bäckar larma

i kvinnosjälens land.

Det var som hela våren

med lärkorna i täten

och sipporna i spåren

och snabb och glad i fjäten

drog ut att fånga mig

och kysste mig och lade

sitt bröst mot mitt och sade:

"Håll av mig, var när mig

och tag mig och bär mig

nu strax hem till dig!"