Sång i en melankolisk stund

Från det höga ingen stråle lyste.

Hemsk var natten, mörker omgav mig.

Ensam stod jag och för mörkret ryste;

törnbeväxt och ojämn var min stig.

Djup var natten, som sig kring mig bredde;

vilse jag i öknen irrade;

ingen vän mig över branten ledde;

kring mig våldsamt stormen rasade.

I mitt kval jag ville söka döden,

redan gripen av förtvivlans hand;

för att sluta mina sorgsna öden

själv jag ville slita livets band.

Meteoren lik uti mitt hjärta,

hoppets stråle hastigt fladdrade,

men försvann uti min djupa smärta.

Åter utan tröst jag irrade...

Skall då evigt detta kvalda hjärta

- så jag tänkte - sucka efter tröst?

Jag om lindring himlen i min smärta

bad, men han var sluten för min röst.

Då. lik morgonrodnans första ljusning,

ett esteriskt sken ur dimman bröt:

Vänskap kom, och vid dess milda tjusning

lugn och sällhet till mitt hjärta flöt.