Paradisets timma

När människorna sova

vid sommarnattens sken

och tusen röster lova

sin fröjd från gren till gren,

då purpras lingonriset

av stilla skyars gull;

då hägrar paradiset

än över jordens mull.

Du äng, låt kalkar glimma

kring älvans lätta häl!

Du paradisets timma,

din dagg gjut i vår själ!

Än jublar fågelsången

kring gryningsljusa sund

så klar som första gången

i tidens första stund.