Ty sol dröjer kvar över fjällen

När nattens slöjor sig sänka ned

och fjällen i skuggor hölja,

då sömmar solen purpurbård

och intet kan solen dölja,

ty sol dröjer kvar över fjällen.

Och famnar natten en strimma sol,

då glimmar guld i dess sköte,

då slumrar dagen i nattens famn

i underbart, härligt möte.

Och sol dröjer kvar över fjällen.

Och faller över mitt liv en gång

de glänsande solskens flöden,

och slut's jag sedan i nattens famn,

mig solen följer i döden.

Och sol dröjer kvar över fjällen.