En vacker höstdag

Hvi sjunger alltid man om vårens fröjd

Och bäckens sorl och vestans milda vindar.

Och lärkans drillar emot himlens höjd,

Och elfvors dansar under gröna lindar,

Och solens glans och blommans sköna knoppning,

Och hvarje fri och glad och ljuf förhoppning.

Har du, o menska, ingen sång att ge

Den tid då hoppet sina skördar bergat,

Då solens strålar likväl vänligt le

Emellan kronor, hvilka stormar härjat;

Den tysta tid, den stilla vemodsrika

Allvarlig, lugn och fröjdefull tillika

Ty så

kan

hösten vara! Hvarför städs

Då tala om dess storm och öde lundar?

En vackar eftersommardag! Jag gläds

Vid blotta tanken på dess högtidsstunder

Med dessa milda, hulda afskedsblickar,

Som solen då till jorden vänligt skickar.

Säg dock, om ej en sådan dag är skön?

Hur tyst och stilla! Intet löfblad skälfver;

En ensam fogel qvittrar; nyfödd grön

Står gräsets matta; högblå himmel hälfver

Sig kring en jord, som uti andakt beder

Och fridfullt glad till hvila sig bereder.