Vaknen

Vaknen, Nordens alla hjärtan,

ur den långa vinterdvala!

Lyssnen åter till de röster,

som om ädla bragder tala!

Vaknen, vaknen upp till livet,

I som drogens hårt med döden,

morgonrodnans fana svajar,

upp och följen hennes öden!

Vaknen upp och leten idogt

i de kämpekummel höga,

i de stora minnesmärken,

anden ställde för vårt öga!

Vaknen upp till syn och sinne

för det stora, för det ljuva,

som kan smälta kvinnohjärtan,

som kan hjältehjärtan kuva!

Hör de djupa ljud från Nordens

barndomsdagars Baldershage,

kämpeluren, Heimdalshornet,

silverharpans klang hos Brage!

Hör, det är den vaggsång, nornan

fordom kvad för folkets öra

och ett nordiskt barnahjärta

ännu glädes av att höra.

Lyssna, lyssna, djupt ur fjällen

hörs en ton, ej än förgången,

från den gamla Valas harpa,

kämpevisan, skaldesången!

Vindens kvad i askens krona,

viskningen vid Baldersbålet,

Frejas suck och svärdens stålklang

ljuda än i modersmålet.

Vaknen upp och skåden klarligt,

huru fädren här i norden

strävade till mer än ära

och till mer än glans på jorden,

ja, till mer än Valhalls glädje

och ett rum i fadershuset -

till att dö vid gudars sida

den sista strid för ljuset!