Bön
E. Eklöf
En välsignad sommarskur!
Se, hvad nya knoppar!
Ännu smått från björk och fur
Dugga fina droppar:
Jord, som törstat, drack sig mätt!
Ej min stackars gröna plätt
Himlen nändes glömma:
Ros, reseda, georgin
Få i sina blomsterskrin
Små juveler gömma.
Det blir qvaft uti mitt hus:
Upp med fönsterhaken!
Fogelsång och arlaljus
Fått naturen vaken.
Se, hur frisk nu ängen står,
Der hvartenda strå i går
Torrt och halfsvedt dignat!
Ja, det var ett herrligt regn,
Allt har frodats i dess hägn:
Hvad det kom välsignadt!
Öfver taflan sommarsol
Strålar huldt bevågen,
Och det doftar kaprifol
Omkring fönsterbågen.
Arlaljus och fogelsång
Göra stugan mig för trång,
Kammarns luft för däfven.
Nu, då tusen skilda ljud
Täfla om att prisa Gud,
Vill jag bedja äfven.
Jag vill ut i skogens fred
Bland de mörka granar;
Der i bön jag sjunker ned,
Der jag Honom anar,
Den Oändlige, hvars magt
Talar i regnbågens prakt
Och i åskans dunder.
Hellre än på orgelns dön
Lyss Han på en hviskad bön
I de gröna lunder:
Herre, jag är svag och arm,
Bräckt min ungdomsstyrka!
Låga tankar i min barm
Byggt en oren kyrka.
Stärk min nötta kraft som stål!
Låt mig lefva för ett mål!
Herre, res mig, höj mig!
Gör mig till en man bland män;
Men är jag ej ödmjuk än,
Böj mig, Herre, böj mig!
Ur den boja, sjelf jag smidt,
Kan blott Du mig frälsa.
Gör mitt sinne åter fritt,
Skänk mig själens helsa!
Friskhet gif i lif och sång,
Att jag lika tål en gång
Högsta lust och smärta!
Må jag utan egen blygd
Skåda renhet, tro och dygd
I en broders hjerta!
Se, naturen solförbränd
Låg som jag i dvala.
Ej en enda fläkt blef sänd
Att dess qval hugsvala.
Men till slut brast molnets mur,
Och en skön, en herrlig skur
Strömmade från ofvan.
Allt fick svalka utom jag:
Jorden blott i lânga drag
Drack den ädla gåfvan.
Skänk ock mig en droppe dagg!
Låt mig bättring hoppas!
Och der nyss satt tagg vid tagg
Skola rosor knoppas.
Månget träd, som stod der bart,
Skjutit nya grenar snart,
Som af frukter dignat...
Re'n jag underbart är stärkt;
Hjerteregn, rinn oförmärkt!
Hvad du kom välsignadt!