Ny dag

Än tindra alla stjärnors ljus,

fast bonden med sin lykta

ren vankar kring bland gårdens hus.

Till skogs med tunga vingars sus

nu nattens fåglar flykta.

I stugans vrå slog uret fem,

en morgon åter randas.

Fabriken svänger hjul och rem

och eld och gnistor andas.

Mot norr, mot norr, från gran till fur

den första strålen ilar

och färgar mon, där kullans lur

hörs långt kring sjön, som vilar.

Förbleknad strimman når de fjäll,

där forsen slutar flyta

och hänger död på isblå häll.

Då virvlar rök från lappens tjäll.

Det flammar kring hans gryta.

På snön med grenigt höga horn

hans hjordar tyst sig flocka.

Där finns ej by, där syns ej torn

och sjunger ingen klocka.

Där bortom rosslar nattens hav,

ty allt skall sist nå natt och grav.

Du sol, som uppenbarar

din makt i minsta plantas saft,

giv oss din ljusa skaparkraft,

så länge dagen varar.

Vår håg är varm, men kort vår tid.

Om du en bön förnimmer,

du våra fäders gudom, sprid

till våra verk ditt skimmer.

Gå fram, gå fram, du nya dag,

med morgonsång och hammarslag

och räds ej mörksens snaror.

Tänd ädel strid, giv hägnad härd,

låt som en ljungeld andens svärd

gå framför våra skaror.

Lys vida över folk och land,

gör rik vår själ; gör fast vår hand,

att vi i fröjd må bära än

som gamla våra år

och vandra fram som såningsmän

i världens unga vår!