Den lilla kolargossen

I skogen vid milan sitter far,

mor sitter hemma och spinner.

Vänta, jag blir väl också karl,

får en fästemö efter mitt sinne.

Det är så mörkt långt bort, långt bort i skogen.

Tidigt med solen jag hemifrån gick

friskt liv medan solen glimmar.

Till far skall jag bära mat och dryck.

Nu komma snart kvällens timmar.

Det är så mörkt långt bort, långt bort i skogen.

Tralala friskt sinne som fågeln i flykt

nu vill jag springa och sjunga.

Hu! ut ur berget det svarar så styggt,

och orden de komma så tunga.

Det är så mörkt långt bort, långt bort i skogen.

Min son: Jag satt här i så månget år

och är med Guds hjälp välbehållen.

Den rätt kan läsa sitta Fader vår:

Han räd's varken fan eller trollen.

Fast det är mörkt långt bort, långt bort i skogen.