Hemlig lycka

När rosig morgonens strimma blänker,

ack säg, hvem tänjer

din själ, o hulda, väl först uppå?

När dagens öga sig sammansluter,

o säg, hvem njuter

din dröms förtjusta omfamning då?

Kring dina läppar när löjet leker,

o säg, hvem smeker

din tankes vingade kärleksgud?

När dina läppar, de morgonfriska,

om kärlek hviska,

hvem sönderkysser de kära ljud?

Du ljufva, tjusande mö! Förklara

det underbara,

som i ditt öga jag ofta såg:

när än det tycktes om himlar drömma

och än sig gömma,

som om ett sorgflor för tanken låg.

Hvem är, o säg mig, den lyckofulle,

som ega skulle

din själs klenod och ditt hjertas skatt?

På den du tänker, när ögat blänker,

och när du sänker

i handens snö dina lockars natt?

Ack, om den sälle jag nämna finge,

som utan vinge

dock sväfvar rymderna djerft omkring,

af dig, du svärmiska flicka, buren,

af dig besvuren

inom din fägrings förtrollningsring!

Dock tyst, mitt hjerta, var stumt som natten:

den bästa skatten

sig gömmer städse i mörkrets famn.

Jag vet det namn, som hon ömt tillbeder;

men tyst jag breder

en rosenslöja kring detta namn.