Flickans klagan

Hjärta, hjärta, hade jag dig framför mig,

låge du, oroliga, i min hand här,

o, då skulle hastigt min trogna omsorg

bringa dig lugnet!

Som en mor sitt barn, jag dig skulle gunga,

föra, sakta vyssjande, fram och åter,

tills du upphört klaga och nöjd din plåga

glömde i sömnen;

men nu bor du slutet in barmens fängsel,

otillgängligt stängt för var vänlig hyllning,

blott för honom blottat, som oupphörligt

rubbar din vila.