Ja, jag vill allting glömma

Jag borde vara sorgsen, jag borde vara trött

och glömma all förbannelse som jag i livet mött.

Men våren breddar åter sin stora blomsterkorg,

och fågelsången strömmar. Vem minnes då sin sorg?

Säg, skall jag åter hoppas, och skall jag åter tro?

Jag ropar det i skogen, och skogen svarar: jo.

Och kan jag själv förnyas och kan jag själv bli glad?

Jag ser en hundraårig ek med unga blanka blad.

Vi tvivlar du, min tanke, som ingenting förstod?

Nu famnar mig en himmel, omätligt ljus och god.

Ja, jag vill allting glömma och bara minnas ett:

att våren och att skogen och skyarna ha rätt.