Den eviga sommaren

Därute blåser stormen stygg

och drifvorna på gatan samlar,

och mörka natten svart och skygg

mot frusna fönsterrutan famlar.

Men borta i min farmors gård,

där är så ljust och varmt och stilla,

och aldrig där en vinter hård

med frost och snö och storm gör illa.

Minns pappa ej den gården mer

långt bort i norr vid älfvens vatten?

Se där går solen aldrig ner,

och som en dag är själfva natten.

Vet pappa, där är ständigt vår

och ständigt gröna sommardagar!

Bland gräs och blommor där man går

att plocka bär i skog och hagar.

Och där är sjön beständigt blå,

och alla träd ha löf så blyga,

och alla lamm på ängen gå,

och alla vackra svalor flyga.

Öch där går ej min fröjd förbi,

där ville jag beständigt blifva.

Säg, pappa, hvarför reste vi

från sommarn bit till natt och drifva?

Det är den lilla Ainas ord,

när hon sin ljusa sommar minnes

därborta i den höga nord

och vet ej att dess vinter finnes.

O barndomsdröm, som tror ännu

på oförvissneliga vårar,

i djupet af hvart bröst är du

och ler ännu i våra tårar!