Fortunios visa

Tro ej att jag dig uppenbarar,

vem jag har kär.

Bjud mig en spira, jag ej svarar

vad namn hon bär.

Men om du vill, skall jag besjunga

en rosenkind,

Kring vilken gyllne lockar gunga

som skörd för vind.

För hennes nycker vill jag lära

mig hörsamhet,

Och vill hon sist mitt liv begära,

jag giver det.

Kval, som av hemlig kärlek näres,

mig ödet gav,

Hon vet ej huru jag förtäres

och dör därav.

Jag alltför ljuvt om henne drömmer,

som jag har kär,

Och därför städs mitt hjärta gömmer

det namn hon bär.