Kom tillbaka

Bjud ditt hjerta här att stanna

Uti dessa dalar qvar,

Der du ofta på din panna

Längtans ljufva vemod bar;

Der så ofta suckar trängde

Ur ditt bröst med lust att dö,

När en ljusblå vårnatt hängde

Lätt som gas kring land och sjö!

Säg, om vi ej sälla voro,

När du stöddes af min arm,

Och en nyfödd kärleks oro

Vaggades uti din barm? --

Längtar du ej hit tillbaka,

Vackra fånge, som mig flytt,

Med din riddare att vaka

Kärleks vapenvakt på nytt?

Lunden har ej gulnat redan;

Gröna än dess kronor stå.

Nattviolen och resedan

Dofta som de gjorde då!

Höstens bleka måne tågar

Genom nattens himmel än;

Men hans blick med vemod frågar,

Om jag mistat har min vän.

Bäckens glada vågor brusa

Utanför vår hyddas dörr,

Almens rika grenar susa

Vid ditt fenster än som förr.

Qvällens vind de blå gardiner

Ängslig fram och åter drar,

Och en ödslig måne skiner

På den tilja förr dig bar.

Sorgsen jag mig innesluter

I ditt rum. Hur kärt det är,

Flydda saliga minuter

Ack! att återkalla der!

Hvarje föremål derinne

Tyder på en lycklig stund

Utaf oförgängligt minne

I två hjertans trosförbund.

Än derute? Ingen blomma,

Som ej har sin lilla dikt!

Inga lundar (nu hur tomma!)

Som ej hört en eldig bikt!

Vackra flykting! Kom tillbaka!

Mina blommor vissna bort,

Om af svärmarns egen maka

De ej vattnas inom kort.