Molnet

I Hasans trådgård bland förvuxna trän,

der vilda foglar lägga ägg och drilla,

i skuggan öppnar sig en vid fontän,

hvars vatten jemt är mörkt och jemt är stilla.

Och sagan tror att om, när någon speglar

sitt huvud tankspridd i en kort minut,

ett strömoln över vattenytan seglar,

skall obesvarad kärlek bli hans slut.

Bland bambuns buskar står en ung negrinna.

På hennes armar blanka smycken brinna,

och fläktan med sitt skaft af pärlemor

är stucken in vid hennes gördelspänne,

som hennes herre skänkte, då han svor

att älska mer än allt på jorden henne.

Hon håller anden, hukar tyst sig ner,

hon stryker slingerväxterna i sär.

Hon smyger gången, som är överspunnen

af vilda rankor och platanens gren.

Hon stannar först, när hon är hunnen

till sagans sovande fontän.

Sitt huvud lutar hon i svarta handen

och stirrar andlös över marmorranden.

Kring pannan faller håret ulligt ner.

Från axeln glider skjortan mer och mer.

I hennes ögon klara tårar stiga,

men allt är tyst och blad och foglar tiga,

och över vida spegel lugna skåln

går fram ett askgrått, silverkantadt moln.