Romans
E. Sjögren
När aftonens stjerna glimmar,
så drömmande blir min håg.
Ett svallande haf min ande,
hvar tanke är der en våg.
De vaggas mot fjerran rymder
i flyende studens nu,
men stranden der sist de somna,
är du, blott du, blott du.
Den stramden är du,
blott du, blott du!