Salomos afton

Hur febertyngd och het den var,

den kvava långa dagen

med ångesten som slet och skar

i dova hjärteslagen,

hur tankarna än glött och bränt,

tills själen stod i låga,

nu viskar jag: det vare hänt,

och minns ej mer min plåga.

Ty svala skuggan kom, och skön

förunderlig blev kvällen.

Som främlingen på sagoön

jag ser mot kända ställen,

förtjust, som aldrig dagg så klar

föll över sommargrönskan,

och blomdoft aldrig så skänkt svar

åt var mitt hjärtas önskan.

Ty kvällens stillhet är en sång,

som viskar: du är korad!

Hur vid blir blick, nyss skum och trång,

din själ hur sällt bedårad,

när luftens klarhet löftet är,

varom i lönn din längtan

har stilla bett: då natt är när

med ro för all ens trängtan.