Slavens dröm

Vid ett böljande risfält han sig lagt

med skäran i mattad hand;

hans barn var bar, hans krusiga hår,

begravet djupt i sand.

I drömmarnes tåg igen han såg

sitt fjärran fosterland.

Den majestätiska Nigern flöt,

än lika ståtlig och ung,

han själv under palmernas skuggande tak

stod hög och stolt en kung;

och på höjden vid klockornas muntra klang

karavanen strävade tung.

Han såg sin svartögda drottning igen bland

barnen vid flodens strand,

hur de jublade gladt, hur de kysste hans kind,

hur de flögo kring hals och hand.

Och från drömmarens öga bröt en tår och

för svann i glödande sand.

Sen vid Nigerns höga svallande brädd

han red i ilande språng,

han tyglade djärvt sin eldiga häst med

av guld en kedja lång,

hans blixtrande klinga slamrade stolt

mot springarn gång på gång.

Framföre lik en blodröd flagg

den vackra flamingon drog;

från morgon till natt han följde dess flygt

i tät tamarinderskog,

tills de bruna kaffernas hyddor han såg

och havet som stormande slog.

Han lyddes vid midnatt till lejonens vrål

och till hyenans skri,

han lyddes när flåsande flodhäst drog

i rasslande säv förbi,

och där ljödo som segrande trummors

dån i drömmarens fantasi.

Ur skogen med tusende tungor det ljöd

om frihet, om frihet en sång,

och öknens stormar brusade vilt,

förutan hinder och tvång.

I drömmen han skrek av glädje högt

och log och grät på en gång.

Hankände ej dagens hetta och kvalm,

ej höjda piskan han såg;

ty döden bestrålat hans drömmars land,

och den livlösa kroppen låg.

En försliten boja, som själen sprängt,

på sitt jublande fria tåg.