Sten Sture

Herr Sten, den unge Sture,

Han stridde i Dufnäs skog,

Och om mig så vingar bure

Jag vet hvart jag flöge nog:

"I ärlige Dalabönder,

Slån sköldar och hjelmar sönder!

Vi frukta för ingen, vi.

Jag ser i min skara mången,

Som kämpar för första gången;

Men riddare kan han bli."

Herr Sten, der tappre Sture,

Höll slag vid Brännkyrka by,

Och om mig så vingar bure

Dit ville väl nu jag fly:

"Här gäller stå eller falla,

Hvem är mig en man för alla

Och bär vår fana i dag?"

Då trädda der fram gullhårig

En yngling, en tjuguårig,

Och svarade: "Det gör jag!"

Herr Sten, der trogne Sture,

Han föll vid Åsunda sjö,

Och om mig så vingar bure

Nu flöge jag dit att dö.

När slagen han låg på båren

Och yrsnön lekte i såren

De sina han blidt såg an:

"Hvi bleknen I, män, för döden? --

Friskt mod! Ty när störst är nöden

Nog finner väl Gud sin man!"