Neckrosen

Tyst hvilar vattenrosen,

där på den blåa sjö;

Hon gungar sakta på vågen,

dess kalk är livit som snö.

När månan ifrån himlen sänker

sitt silfversken,

Hon dricker af dess strålar

och blir så hvit, så ren

Och harpans toner klinga,

och näcken sjunger sin sång.

Från djupet hörs hans klagan,

att natten är så lånj.

Hans sång så sällsamt ljuder,

och blomman lyss därpå:

>0, blomma, hvita blomma,

kan du min sång försti?