Den sjuttonåriga

Jag vet ej, vad jag hoppas,

och hoppas likafullt;

mitt hjärta känns så ödsligt,

och är ändå så fullt.

Vart syftar denna oro,

som ej ett mål kan nå?

Vad önskar jag, vad vill jag,

vad tänker jag uppå?

Vid sömmen hela dagen

jag sitter som en träl;

jag tycks arbeta flitigt,

det lider ej likväl.

Mot handen sjunker pannan,

och nålen glömmes då.

Vad önskar jag, vad vill jag,

vad tänker jag uppå?

Jag mente: Våren kommer,

naturens dräkt blir ny;

då skall min håg förändras

och mitt bekymmer fly.

Och våren kom och sommarn,

jag blev mig lik ändå.

Vad önskar jag, vad vill jag,

vad tänker jag uppå?

Jag älskar ej som fordom

min sköna nejds behag;

ju mera dagen klarnar

dess mera mulnar jag.

Hur skall min oro skingras,

och när min sorg förgå?

Vad önskar jag, vad vill jag,

vad tänker jag uppå?

O, den som finge vila

i dödens lugna bo!

Kanske att blott i graven

ett hjärta finner ro.

Men dock, hur tungt att redan

från sol och vänner gå!

Vad önskar jag, vad vill jag,

vad tänker jag uppå?