Jordens Lethé

När til en blygd för våra seder

Förtjensten trånar i behof,

Då den förnäa, utan heder,

Gör haf och jord til sina rof;

När nödens tysta tårar strömma

Vid stoj från sälla dårars höjd;

Då drickom, Bröder, för at glömma

Den Vises qval och dårens frögd.

När den förtärda Bonden klagar

Vid foten af den stolta slott,

Der Plundrarn, stinn af goda dagar,

Beler hans klagan och hans lott;

När, trotsig af at aldrig ömma,

Han sköflar bland en nödstäld hop,

Då drickom, Bröder, för at glömma

Hans rikdom, och hans bönders rop.

När en oskyldig makas hjerta

Misskännes af en nedrig man:

När ingen ömhet, ingen smärta

Försoner hennes dars tyran:

När hon i tysthet nödgas gömma

Sin sorg och sina suckars tal;

Då drickom, Bröder, för at glömma

Förtryckets våld och Dygdens qval.

När, til förakt af tusen eder,

En flicka, ung och huld och skön,

Förråds, til hjerta och til heder,

Af någon niding bland vårt kön;

När tadlets tungor henne dömma,

Och skändarn ler åt sit försåt;

Då drickom, Bröder, för at glömma

Den rörande förfördas gråt.

Om drufvas milda kraft ej kändes,

Hvad blefve dödlighetens lott?

Ty hvart den Vises öga vändes,

Hvad ser det? Lidelser och brott.

Djup är den suck förförda tömma,

Vidt är förtryckas klagan spord;

Up, Bröder, drickom för at glömma

Vår hela sorgeliga jord.