Dagen somnar

Nu sjunker dagen tyst mot nattens hjärta

och sluter trött sitt ljusa ögonpar.

Den mycket lidit, länge kämpat har

och suckar ännu sakta som i smärta.

Men natten smeker ömt med svala händer

dess heta kind och drar den till sitt bröst

och vyssjar den till ro med dämpad röst,

och mörkrets hvila till dess hjärta sänder.

Sof dig till kraft i nattens starka armar,

ty hon är orotyngda själars vän!

Dröm icke! Snart du stirra skall igen

mot denna värld, där lifvet kämpar och larmar!