Sång nr 7

Vi följer ännu våra jordevanor

och samma seder som i Doris dalar.

Vi delar upp vår tid i dag och natt

vi låtsas gryning, skymning, solnedgång.

Fast rymden runt omkring är evig natt

så stjärnklart kall att de som ännu bo

i Doris dalar aldrig sett dess make

har hjärtat enat sig med kronometern

att följa soluppgång och månuppgång

och bådas nedgång sedd från Doris dal.

Nu är det sommarnatt, midsommarnatt

och folket vakar timme efter timme.

I stora samlingssalen dansar alla

som ej ha spaningsvakt i ändlösheten.

De dansar där tills solen rinner upp

i Doris dal. Då står det plötsligt klart

det fruktansvärda, att hon ej gick upp,

att livet, redan dröm i Doris dalar

är ännu mera dröm i Mimas salar.

Och danssalongen här i ändlösheten

fylls då av snyftningar och människodrömmar

och öppen gråt som ingen längre döljer.

Då slutar dansen och musiken tystnar

och salen tömmes, alla går till miman.

Och för en tid kan miman lösa trycket

och skingra minnena från Doris stränder.

Ty ofta kan den värld som Mima visar

slå ut den värld vi minns och som vi lämnat.

Om inte skulle miman aldrig fängsla

och inte dyrkas som ett heligt väsen,

och inga kvinnor skulle hänryckt smeka

gudinnans postament i salig skälvning.