Sång om Karelen nr 72

Tiden gick och år förflöto i den kalla hårda

rymden. Livet blev allt mera tidlöst för de flesta

där de sutto spanande i vida fönster, väntande att

någon stjärna skulle växa från de andra, närma sig

och komma nära.

Barnen växte upp och lekte på de innestängdas

tundror, på de nötta balsalsgolven alltmer gropiga

och skavda. Nya tider nya seder. Yurgen var sen

länge bortglömd och den dansuppspelta Daisi sov

för alltid i sin snäcka i det valv där blott allenast

dansens mästarinnor sova.

Men jag själv satt tyst och tänkte på det härliga

Karelen, där jag en gång hade levat, där jag dröjt en

livstid över vistats mer än tretti vintrar och i tjugonio

somrar innan jag på nytt fick pröva andra länder, andra

öden på min tröga själavandring.

Minnet kommer glimtvis åter. Här i rymden finns ej

hinder, alla tider stråla samman, och jag minns från

skilda riken skärvor från min långa vandring.

Skönast ibland sköna glimtar syns dock skymten av

Karelen, som ett vattenglim bland träden, som ett

ljusnat sommarvatten i den juniljusa tiden då en kväll

knappt hinner skymmas

förrn den träflöjtsklara göken ropar åt den ljuva Aino

att ta dimmans slöja med sig, stiga upp ur junivattnen

gå emot den stigna röken, komma till den glada göken,

i det susande Karelen.