Prinsessan

Det kom en prinsessa från främmande land

bland lustgårdens rosor.

En fursteson har hon givit sin hand,

sitt hjärta och sin hand.

En lilja i livets vår ibland

lustgårdens rosor hon går.

Hon fann sin lycka i konungens borg,

men ville ej se eller vålla en sorg.

Då tänker hon på döden.

I bryten ej vita liljor!

"O, möter jag döden i konungens borg

bland lustgårdens rosor,

för mig må ej bäras den svarta sorg,

nej, ingen, ingen sorg.

Och bryten ej blommor små,

men I kläden mig bruddräkten på!

Vad i vitaste skrud jag mig drömde som brud,

det ville jag bära fram till min Gud,

till himlens klara stjärnor.

I bryten ej vita liljor!

I bären mig ej i gravvalvet in

med lustgårdens rosor!

En blomsterklädd tuva blir graven min,

den tysta graven min."

Så tänker prinsessan ibland,

när hon drömmer i rosornas land,

och när Maj kom med sol och den blåaste vår,

då lägges den unga prinsessan på bår.

Hon sover under blommor.

I bryten ej vita liljor!