En sommardag i Kangasala

Jag gungar på högsta grenen

Af Harjulas högsta ås;

Vidt skina de blåa vatten,

Så långt de af ögat nås.

Af Längelmänwesis fjärdar

Der skimrar ett silfverband,

Och Roines älskliga vågor

I fjerran kyssa dess strand.

Och blå som en älsklings öga

Och klar som ett barndomshem

Det gungande Wesijärvi

Sig stilla smyger till dem,

Och hundrade öar simma

Allt uti dess vida famn,

Naturens gröna tankar

I blåa vågornas hamn.

Men rundtkring de täcka stränder

Stå furor i dyster krans,

Alltsom den vise betraktar

De jollrande barnens dans.

Och skördarnas tegar luta

Mot dem sin böljande kind,

Och ängarnas blommor andas

Sin doft i sommarens vind.

O hur det fattiga Finland

Är rikt på skönhet ändå!

O hur af guld och af silfver

Dock stråla dess sjöar blå!

Här ha i sorg och i glädje

Sin lyra sångerna stämt

Och härma i stilla gungning

De klara sjöarnas skämt.

Jag är blott en liten fågel

Med späda vingar och små;

Men vor' jag en örn i molnen,

Jag flöge högt i det blå

Och flöge och flöge vida

Allt upp till Guds allmakts thron

Och sjönke i säll tillbedjan

Och qvittrade så min ton:

Du helige himlens Herre,

Hör lilla fågelens bön:

Ack, hur är din jord så ljuflig!

Hur är din himmel så skön!

O, låt våra sjöar stråla

Klart uti vår kärleks brand!

O, Herre, lär oss att älska,

O, lär oss älska vårt land!