Ur Stens visor

Rätt så, du lille,

framåt, framåt, uppåt!

Så himlen ville

just ha´vår stråt.

Först kryp, du lille,

tills du kan gå.

Båd´ Kung och Snille

ha börjat så.

Trögt går, du lille,

hvar börjans tum,

Att Gud sin ville,

ge tid och rum!