Afton

Kom, Du, O sångens gud, och stäm min själ,

som strängarna jag stämmer på min luta!

Jag aftonsoln vill säga mit farväl

den glans som guldbelägger nu min ruta.

O se, o se fjärdana i stilla aftonglöd

hör, sista susningen i skogens toppar.

den första viskningen om natt och död

bland hagens björkar, åkarns vallmoknoppar,

den första om natt och död.

Men än mot stranden löjan lekfyllt slår,

ock vikens spegel bryts af gyllne ringar,

tills Venus, silfverblek Venus, på himlen står,

och nattens fågel lifter tysta vingar.