Gammalt kväde från Helsingland

Här sitter jag ensam i villande skog

och lyssnar till suset i kvällen.

En strimma af solen vid afkedet tog

en ringdans bland mossan på hällen.

Och ut öfver viken från spegelblank

sjö hörs fåglarnes kvitter från furutäckt

ö långt omkring nejden den vida.

Nu smyger en nattgäst kring stubbar och snår,

tyst, tyst över nejden den vida.

Till ro jag mig lägger, men dårande dröm

den gycklar, min väg synes smycka

med glödande rosor, med tanke så öm

om honom, som delar min lycka.

Men hvar finnes vännen, som ofta jag sett

i sömn och i vaka, i ljuft och i ledt,

hvar, hvar uti verlden den vida?

Kanhända han kommer så kärlig och varm

en dag till sin flicka, som drömmer

i mosstäckta hyddan på vildmarken arm,

där längtan i visan hon gömmer.

Då hämtar jag lif af hans blickar och ord,

och sällare flicka det finns ej i Nord,

nej, icke i verlden den vida.