Klockorna

När klockorna

ringa jag höjer

min blick vid de välkända ljud:

Till sabbat de kalla

oss alla,

och stämma vårt sinne till tanken på Gud.

Vår menighet träder

i helgdagskläder

på kyrkogången

och blandar sin röst i kyrkesången.

När klockorna ringa de bringa

mitt trotsiga sinne till ro,

ty ingen kan tvinga

min tanke, min tro.

När klockorna klaga

med darrande

röst öfver land och haf,

till vapen de kalla

oss alla,

att värna det dyraste lifvet oss gaf:

det älskade landet,

föreningsbandet

i språk och seder,

som binder

vårt folk i slutna leder.

När klockorna klaga,

de jaga

oss framåt med svärd i hand,

och ingen skall taga

vårt fädernesland!

När klockorna sjunga

med med jublande

stämmor ur tornets höjd,

till templet de kalla

oss alla

att tacka vår Herre för segerns fröjd.

Vi dröja vid vården

på kyrkogården.

Den slår vårt sinne,

och plötsligt vi hålla med jublet inne,

ty klockorna sjunga

så tunga

toner vid grafvarnas rand,

om alla de unga,

som dött för sitt fosterland.