Var stilla, hjerta

Var stilla hjarta

om hvart hopp du mister på det,

som jorden förr att hoppas gaf,

och hvarje stöd, som förr du egde

brister och hvarje ros du plockat faller af.

O, vet den djupa evigheten

träder dig närmre då.

En mor hon liknar blott,

som hjelper barnet af med sina kläder

och läser aftonbön, när dag förgått.

Hon lik en moder är,

som tar helt sakta med stilla våld

ur tårad älsklings hand hvar leksak bort,

som han fått nyss betrakta,

och löser foten ur de snörda band.

Var stilla hjerta!

Alla höljen falla, din hvardagsdräkt

hon lägger sakta ned.

Var stilla hjerta, var stilla!

Bönens klockor kalla,

och hvilan kommer med sin djupa fred.