Aftonen

Qvällen glesa flor af töcken

Öfver våra ängar drar,

Och bland östra molnen rullar

Cynthias blanka silfverchar.

Tyst i säkra nästen hvilar

Fjäderskaran par och par;

Endast näktergalens klagan

Lockar än af echo svar.

Mödosam min färd i skogen,

Men af seger krönt den var,

Och gudomligt ljufva nätter

Följa på besvärets dar.

Re'n jag ser det stilla tjället,

Der i bäddarnas förvar,

Vid Auroras purpurlågor,

Jag min flicka lemnat har.

Röken mildt åt höjden stiger,

Och Selene, ljuf och klar,

Rutorna i hyddans fenster

Lätt med silfver öfverdrar.

Lågor genomfladdra själen.

O, hvad tjusning mig betar!

Hjertat klappar, vill ha vingar,

Kan med möda hållas qvar.

Re'n jag nalkas offerstället,

Porten re'n man öppnat har,

Och den lågande Prestinnan

Hänryckt mig om halsen far.