Grafven

För grafven jag ej bäfvar:

Så fridsam kullen är.

Guds kärlek vänligt sväfvar

I vestanfläktar der.

Så lugnt i jordens sköte,

Så gudatrygg, man bor;

Och solens ljus i möte

En verld ur natten gror.

Ej mer af nöden smärtadt,

Ej gäckadt mer af hopp,

Det sönderslitna hjertat

I blommor löses opp.

Ur mullen fram de blicka

Vid vestanvädrets sus,

Och daggens tårar dricka

Och le i dagens ljus.

Så kroppen hos sin moder

I stillhet slumra får;

Men anden från sin broder

Till fadren återgår.

Med solens gyllne öga

Kring rymderna han ser

Och sväfvar från det höga

I nya vårar ner.

I gyllne morgonskyar

Eteriskt han sig klär

Och evigt sig förnyar,

Densamma evigt är.

Han verldar uppstå låter,

Och härligt strålar allt

Ur tusen speglar åter

Hans skimrande gestalt.